Den rätta åldern för förskolan
Jag håller just nu på att läsa om identitet och jag-utveckling, hur man formas som person och hur denna utvecklig sker i tidig ålder. Otroligt intressant, speciellt då det är väldigt aktuellt för mig då Vildo är i den åldern då de flesta barn börjar dagis. Jag började dagis när jag var tre, men jag vantrivdes och vägrade att gå dit, så jag fick vara med min mormor istället. Jag började först gå på dagis på riktigt när jag var fem, året innan jag skulle börja sexårs, eftersom att det då tydligen var viktigt att jag lärde känna lite barn och inte bara hade mormor som lekkamrat. Världens bästa lekkamrat skall tillägas.
Anledningen till att jag inte trivdes på dagis var för att jag inte kände att jag fick ut någonting av att leka med barnen. Jag ville mycket hellre umgås med fröknarna och föra dialoger, någonting som inte riktigt gick hem på mitt dagis, där skulle barnen umgås med barnen och inte med de vuxna. Jag kommer fortfarande ihåg en händelse från när jag var ca fyra år. Jag satt i en sådan där lekstuga och tittade ut genom fönstret, alla barn sprang runt utanför och så var det en tjej som satt på taket på lekstugan och sjöng:"hallå där, köp blåbär...hallå där många gånger, köp dubbla långkalsonger". Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var en så löjlig ramsa, att jag inte riktigt förstod varför man skulle sjunga den. I alla fall, ifrån ingenstans kommer en kille springande med en bandyklubba i högsta hugg och drämmer den över Madde, tjejen som satt på taket. Madde hoppar ner och springer, killen springer efter med bandyklubban och jag efter honom, sen puttar jag omkull honom och biter honom hårt i kinden. Så hårt att det börjar blöda ganska ordentligt och han började gråta för full hals. Vi blev kallade till möte med våra föräldrar och jag fick be om ursäkt för vad jag gjort, men Madde som blev slagen med bandyklubban, hon fick aldrig någon ursäkt. Det låg tydligen i barnets natur att jagas med bandyklubbor, men inte att bitas i kinder. Det var nog här någonstans som jag tyckte att hela systemet var korrupt och att dagis var en dålig miljö som inte kändes rättivs. Inte för att killarna fick härja och tjejerna fick ta emot stryk, utan för att de gjorde skillnad på gärning och gärning. Hans slag med bandyklubban gav inga märken, alltså hade det aldrig hänt, mitt bett var väldigt svårt att dölja, därför skulle det straffas.
Jag vill inte att Vildo ska börja på dagis än för jag tror faktiskt inte att det är bra att börja för tidigt. Jag tycker bara att det är skrik när jag gårförbi dagisgårdar, barnen pratar inte utan de skriker och slåss. Jag vill inte att Vildo ska skrika, jag vill att han ska kunna konversera och föra en dialog. Jag tror heller inte att den stress som uppstår inför lämning varje morgon är bra för barnet, speciellt inte när det är så litet att det inte kan konversera och göra sig förstådd. Jag har turen att jag har mina föräldrar som kan hjälpa mig med Vildo när jag är i skolan och att jag har Oscars föräldrar som kan hjälpa oss om vi måste jobba när vi är hemma, det är få förunnat att ha det så bra som vi har det.
Det här är ju bara mina tankar, vad är egentligen bäst för barnet? Gynnas det av att börja på dagis tidigt eller är det tvärtom? Jag kan ju inte säga att jag blev skadad av att inte gå på dagis, snarare tvärtom. Är alla barn skapta för att gå på dagis och är alla föäldrar/mor- och farföräldrar skapta för att hålla sina barn hemma från dagis?
