Det blir inte alltid som man tänkt sig
Den 21:a september skrev jag ett blogginlägg om att jag hade fått tillbaka min skrivlust och att jag från och med den dagen skulle börja skriva lite mer. Jag har inte skrivit ett enda inlägg sedan dess. Inte ett enda. Det blev helt enkelt för mycket emd precis allting. För mycket jobb, för mycket skola, för mycket familj och för mycket runtomkring. Det enda det inte har varit för mycket av, det är kompisar. Jag har i princip inte träffat någon, med undantag för ett fåtal gånger som jag kan räkna på mina fingrar. Fattar ni hur tragiskt det är? Att jag på nästan fyra månader, nästan inte träffat någon utanför familjen och jobbet! Jaja, det är väl så det är att bli gammal, tråkig och jääääkligt upptagen...
Nu är det nytt år, 2016 och jag hoppas verkligen att det blir bättre än 2015. Missförstå mig rätt, 2015 hade sin höjdpunkter, men det var fasen inte något höjdarår. Alldeles för stressigt, alldeles för mycket huvudbry och magsår och på tok för mycket flängande hit och dit. Nej, 2016 hoppas jag på!
För övrigt har jag inte så långt kvar på utbildningen nu, eller ja, det beror ju lite på hur man ser det. Jag räknar ju inte riktigt terminen som är nu, för den har ju redan börjat, men efter sommaren har jag bara 1,5år kvar och sen är jag klar! Men det är körigt att få ihop allting och just nu ligger jag väldigt mycket efter i skolan. Dels för att jag var bortrest och inte kunde vara med på vissa semenarier, så det får jag ta igen nu. Sen åkte familjen på kräksjukan, så då vågade jag inte visa mig i skolan, då jag inte ville smitta ner hela klassen precis innan jul. Men men, vad gör väl det egentligen. Oscar har varit väldigt stöttande de senaste veckorna och hjälpt mig att få tid till studier.
Jag tror att det är svårt för någon som inte pluggar och som aldrig har pluggat, att förstå att det tar mycket energi att läsa. Det är inte direkt så att jag är fysiskt trött efter en dag i skolan, men i huvudet är jag så slut så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur som helst fick jag väl ett mindre psykbryt här i veckan och förklarade mitt missnöje över att inte få något stöd, så nu har det varit väldigt hjälpsamt här hemma. Vilket är skönt, uppskattas mycket.
Det här blev typ jordens längsta inlägg om egentligen ingenting. Men så blir det ibland.
Jag & Oscar på Jamaica 2015
